Flygminnesmärken

Flyghaveriet i Göteryd hösten 1963

(nuvarande Älmhults kommun)

INLEDNING:
Av en tillfällighet hittade jag Er hemsida, "Flyghistoriska minnesmärken".
Då kom jag ihåg ett minnesmärke som arrangerades efter en flygolycka i september månad 1963.
Vid kontroll om denna begravningsplats fanns med, upptäckte jag att Ni är osäkra på uppgifterna och platsen.

Det är anledningen till att jag nu skriver detta brev för att klarlägga händelserna kring flyghaveriet och det minnesmärke som uppfördes i efterhand. Jag var nämligen en av de allra första som nådde fram till haveriplatsen måndagen den 30 september 1963.

KORT BAKGRUND:
Först en kort bakgrund om mig själv och varför jag hittade haveriplatsen i Hästberga mosse, väster om Göteryds kyrka i nuvarande Älmhults kommun (intill väg 120 från Traryd-Älmhult).
Mitt namn är Olle Karlsson (adress, mm, nedan). Våren 1963 hade jag tagit realexamen och ville ut på arbetsmarknaden för att tjäna pengar. Föräldrarnas tjat om fortsatta studier hjälpte inte. Jag hade redan ordnat jobb som elektriker vid sulfatfabriken i Delary (det heter Delary utan "d" på slutet!).

Delary brukssamhälle var vid denna tid, 1963, huvudort i Göteryds kommun, och sulfatfabriken var den största arbetsplatsen i kommunen. I Delary låg inte bara fabriken, utan också en välutrustad och välorganiserad borgarbrandkår.

Sommaren 1963 när jag börjat min fasta anställning på brukets elverkstad, gick jag också med i borgarbrandkåren. En stor del av brandkåren finansierades av bruket och det fanns ett speciellt fördelaktigt avtal för alla brandmännen i kåren.

Jag var alltså på mitt arbete som elektriker när larmet kom på förmiddagen, måndagen den 30 september 1963.

Elektrikerjobbet och planerna på att bli elingenjör tog slut för min del tre år senare, 1966, då jag sadlade om och blev journalist. Ett yrke som jag utövat sedan dess.

OLYCKSDAGEN:
Omkring kl 10, måndagen den 30 september 1963, larmades vår brandkår till Göteryds kyrkby (åtta kilometer från Delary och brandstationen) för en "olyckshändelse". Vi skulle meddela larmcentralen över radio när vi närmade oss Göteryds kyrkby.

Det gjorde vi också och fick vidare vägbeskrivning att vi skulle åka till byn Hästberga och svänga av på en liten väg mot Sjuhult. Nu fick vi också veta att det gällde ett flyghaveri och att brandfaran var extrem stor på- och vid nedslagsplatsen. Dessutom skulle vi spärra av området och söka efter eventuella överlevande som klarat sig genom att hoppa i fallskärm. Planet hade två mans besättning.

Vi fick också besked om att larmet kommit från flottiljen i Ljungbyhed, och att flygvapnet redan hade personal som var på väg i bil. Dessutom var beredskapsstyrkan från I 11 i Växjö larmad för att avlösa oss. Vidare var polis på väg för att assistera oss, och hålla den mindre vägen fri från obehöriga fordon, det vill säga nyfikna.

Vad vi däremot inte fick exakt besked om var nedslagsplatsen. Inte mer än inom "ett tänkbart område". Det var inte mer exakt än en ruta på cirka 500 X 500 meter! När vi kom fram upptäckte vi att vår karta stämde alldeles perfekt, det var svårforcerad mossmark.

Vår styrka på nio, eller möjligtvis tio man, spred oss i en skallgångskedja och traskade på mot mossen som var bevuxen med tuvigt gräs och täta snår av sälg- och videbuskage. Själv gick jag ungefär i centrum av vår ca 150 meter breda kedja. Efter några 100 svårforcerade meter kände jag och en kollega lukten samtidigt.

Långt innan vi såg kratern i mossen, kände vi pustar av flygfotogen. När vi konstaterat kraschen, och även konstaterat att minst en människa var död (vi fann avslitna delar av en människokropp), avdelades några man att avgränsa nedslagsplatsen för utredarna som var på väg, samt givetvis för brandfaran. Vi tog till ett stort område så att inget egentligen syntes från avspärrningen.

Övriga i styrkan satte igång med att söka efter en överlevande genom att kamma över området i cirklar runt nedslagsplatsen. Så länge vi höll på med detta sökande fann vi varken någon människa eller fallskärm.

"POLISBRUTALITET":
En stund efter vi hade funnit nedslagsplatsen anlände den första polispersonalen. Det var två poliser som tillhörde statspolisen från Växjö. De hade befunnit i Älmhultstrakten när de larmades. Den svenska polisen var 1963 ännu inte "förstatligad". Statspolisen (länspolisen) hade emellertid ansvar för att övervaka trafiken, besiktningar och trafikfrågor över hela länet.

De båda poliserna hade tagit sig från vägen ner till oss vid nedslagsplatsen. En av polismännen, en stor kraftig karl, plockade fram en cigarr och satte i munnen och skulle just tända. Jag upptäckte det, men min äldre kollega stod närmre den rökande polisen. Sekunden innan han fick eld på sin tändare, träffades polismannen av ett kraftigt slag över cigarren och munnen. Min äldre kollega, Jan Johansson, reagerade blixtsnabbt och slog cigarren ur mun på polisen. Ja, han träffade delvis polisen på munnen också! Efter första chocken, tackade polisen för "smällen på käften"! Polismännen återgick snabbt till sin huvuduppgift, nämligen att hålla rent på den mindre byvägen.

LÅNG VÄNTAN:
Det blev en lång väntan för fem av oss. Vi beordrades nämligen att stanna kvar vid avspärrningen till dess den militära personalen anlände från Ljungbyhed och Växjö. Övriga återgick till stationen med brandbilen. Kvar hade vi kommunikationsradio och ett antal skumsläckare om någon "objuden gäst" skulle ta sig in och brand skulle uppstå.

Kratern ner i mossen, som var djup när vi kom till platsen, började nu rasa samman och fyllas med vatten. På kanten upp kunde vi inte undgå att se ett par avslitna kroppsdelar. Vi själva undvek att gå nära kratern, då vi inte ville förstöra för utredarna.

Framåt eftermiddagen började journalister (läs: fotografer) att dyka upp. En fotograf försökte muta oss med cigarretter för att få gå in och ta en bild och sedan gå i samma fotspår tillbaka. Jan Johansson, som nu hade befälet över vår lilla grupp, plockade av fotografen såväl cigarrettaskar som tändare och tändstickor! (1963 var brottsrubriceringen "egenmäktigt förfarande" tydligen okänt även bland journalister?). Fotografen fick igen allt när han lämnade området efter att han tagit en bild på oss och avskärmningen med buskar i bakgrunden.

Jag kom ihåg att brandchefen, som återvänt till stationen, fixade fram smörgåsar, dricka och kaffe till oss från bruksmässen.

FLYG I LUFTEN:
Efter cirka en timme hörde vi flyg i luften ovan för oss. Vi fixade en enkel markering på marken som vi hoppades skulle uppfattas i luften, när vi väl konstaterat att propellerplanet var ett militärplan. Jag tror att piloten såg vår markering.

Efter flera timmar anlände den militära personalen från Ljungbyhed och Växjö ungefär samtidigt. Flygofficeren, jag har glömt namnet, noterade våra uppgifter hur vi hittat nedslagsplatsen och i övrigt hur vi hade agerat. Han kommenderade ut beredskapspersonalen som tog över och gick själv med oss några hundra meter upp mot vägen till en glänta där vi satte oss att fika gemensamt.

När vi berättat vad vi sett och hur vi hade jobbat skrev han ner namnen på de brandbefäl som var med, och berättade i stora drag hur flottiljens personal skulle jobba de närmsta timmarna (det skulle visa sig bli dagar och veckor!).

Vi fick mycket beröm för vårt jobb när han tackade oss. Senare kom också ett officiellt tack från flygflottiljen till vår brandkår.

FORTSÄTTNINGEN:
Den militära personalen lyckades aldrig få upp planet ur mossen. Vissa delar av det söndersprängda planet fick man upp men det mesta finns kvar fortfarande, bland annat Vampirens motor.

Däremot fick man upp så pass många likdelar att man kunde konstatera att såväl flygeleven som flyginstruktören följt med planet ned i marken.

Dock fick man inte upp tillräckligt för att de båda omkomna skulle kunna jordfästas traditionellt. När försöken att bärga planet och kropparna avblåstes efter några veckor, ordnade man jordfästningen på ett annat sätt.

VIGD MARK:
Svenska kyrkan beslöt att viga ett stycke mark över kratern, och därmed anlägga en kyrkogård för jordfästning. När markbiten var hägnad med grind och allt, utlystes jordfästningen. Tyvärr har jag glömt datumet, men det finns bevarat på en minnestavla.

Dåvarande biskopen i Växjö stift, David Lindquist, kyrkoherden i Göteryds församling, Henning Erlandsson, med flera kyrkliga företrädare fanns på plats jordfästningsdagen, liksom anhöriga, arbetskamrater och kurskamrater från flottiljen.

Ett vackert träkors med minnestavlor resten mitt i inhägnaden, exakt där planet gått ned i mossen, och frid lystes över graven.

En spång lades också ut så besökare kunde gå torrskodda till begravningsplatsen (kyrkogården). Jag var inte själv med vid begravningen, men besökte graven en kort tid efter.

   

UPPRUSTNING:
Avslutningsvis lite om minnesplatsens vidare öde. Som sagt började jag en anställning som journalist årsskiftet 1965-1966. Jag anställdes på tidningen SMÅLÄNNINGEN i Ljungby, en typisk svensk lokaltidning som utkom, och utkommer, fem dagar i veckan (måndag-fredag).

Smålänningen är den stora dagstidningen i västra Kronobergs län, Ljungby-. Älmhults- och Markaryds kommuner. Jag stationerades de första åren på tidningens lokalredaktion i Älmhult, som täckte bland annat Göteryds kommun.

Någon gång, antingen sommaren 1967 eller sommaren 1968, åkte jag ut med en kamera och tittade till graven/kyrkogården på mossen. Jag möttes av fräscha blommor och en i övrigt välansad begravningsplats. Staketet, grinden och korset var lika fint som när det var nytt.
Jag förstod att någon skötte graven regelbundet, antingen militär personal eller Göteryds kyrkogårdsförvaltning. Jag tog en bild och skrev några rader i tidningen den gången.

Sedan flyttades jag till tidningens huvudredaktion i Ljungby, och 1975 slutade jag min anställning efter att jag erbjudits ett nytt spännande jobb på en tidskrift. Under 15 år, fram till 1989, bodde jag och arbetade jag på andra orter i Sverige. 1989 övertalades jag att flytta "hem" och börja på Smålänningens huvudredaktion i Ljungby som natt- och nyhetschef.

Sommaren 1990 hade vi en ung och mycket flitig sommarvikarie på vår Älmhultsredaktion. Vid ett tillfälle ringde han mig och undrade om inte jag hade några bra reportagetips från Älmhultsområdet. Han visste att jag var uppvuxen i området och kände många människor.
Då kom jag att tänka på begravningsplatsen på Hästberga mosse. Det gick emellertid inte att förklara vägen till mossens kyrkogård, och frågan var om jag själv skulle hitta den efter över 20 år?

En lördag bestämde vi möte vid Göteryds kyrka, för att jag skulle hjälpa honom att hitta denna ovanliga kyrkogård. Intill den lilla byvägen mot Sjuhult hade barrskogen vuxit upp och jag var inte ens säker på var "ingången" från vägen låg.

Den stig som fanns vid jordfästningen, efter människor och maskiner, syntes inte ett spår av. Jag hittade kanten av mossen, som faktiskt verkade utdikad sedan jag varit där senast. Efter en kvart fann jag rester av spången som lagts ut, och en stund senare hittade jag också gravplatsen.

Men den här gången var inte begravningsplatsen någon vacker syn. Visserligen var staketet runt den lilla kyrkogården intakt, men flagnat, liksom grinden och det stora träkorset. Minnestavlorna hade börjat ärga, men de gick att läsa.

Min unge kollega fotograferade platsen, sedan gav jag honom tips på personer som kunde känna till gravplatsens öde. Bland annat flottiljen i Ängelholm, kyrkoförvaltningen i Göteryd och hembygdsföreningen i Göteryd.

I Ängelholm hade man aldrig höst talas om graven och det samma gällde kyrkoförvaltningen som hade bytt funktionärer sedan början av 1960-talet. Men hembygdsföreningens ordförande i Göteryd, Arne Magnusson, kom ihåg flygolyckan och när marken vigdes till kyrkogård. Men han visste inte var den låg.

Min kollega bestämde träff med hembygdsordföranden några dagar senare, och den sommaren och hösten restaurerades begravningsplatsen. Smålänningen publicerade ett reportage med bilder på den upprustade platsen. Om hembygdsföreningen ordnade upprustningen, och/eller kyrkogårdsförvaltningen, och/eller militära myndigheter kom jag inte ihåg. Men gravplatsen var fräsch igen.

YTTERLIGARE 12-13 ÅR:
Sedan den sommardagen 1990 (med lite reservation att det var sommaren 1991) har jag inte varit på platsen. Men jag kommer att åka dit inom kort, nu när jag blev påmind om den igen genom Er hemsida.

Om Du/Ni skulle vilja besöka denna märkliga flygkyrkogård i sydvästra Småland, så är jag villig att ställa upp som vägvisare. Det är nämligen mycket svårt att hitta platsen på muntlig beskrivning.

TILL SIST, VAD HÄNDE?:
En fråga återstår att besvara. Vad orsakades flyghaveriet av?

Jo, två Sk 28 Vampire, alltså skolversioner av J 28, övade formationsflygning över området. De båda planen kolliderade i luften. Det andra planet kunde ta sig tillbaka till Ljungbyhed nätt och jämnt. Piloten fick hoppa över flygfältet i Ljungbyhed då planet var nästan manöverodugligt för landning. Piloten i det planet såg hur kollegan miste flygförmågan och gick vinkelrätt ner mot marken efter kollisionen.

Han såg emellertid inte när planet slog i marken, och han kunde inte manövrera det egna planet runt området på grund av skadorna vid sammanstötningen. Däremot slog han larm till flottiljen, ett larm som vidarebefordrades till vår brandkår i Delary.

Hela haveriet gick mycket snabbt, men givetvis hoppades man på att flygeleven och flyginstruktören hade hunnit hoppa. Med larmet till vår brandkår ingick det att leta så snabbt som möjligt efter eventuellt överlevande i närområdet.

Det här brevet är skriven ur minnet, 39 år efter olycksdagen den 30 september 1963. Kontakta mig gärna om ni har intresse av att dokumentera denna minnesplats. Bland annat har jag tillgång till tidningslägg från denna tid som kanske kan ge ännu mer detaljer.

-----------
FOTNOT: I dagligt tal heter hos lokalbefolkningen mossen "Hästbergamossen", då byn Hästberga ligger närmst. Men enligt generalstabens karta är namnet "Sjuhults mosse" det rätta. Grannbyn heter nämligen Sjuhult.

Olle Karlsson.
journalist, Ljungby

Foton från 2004 tagna av Björn Tannfelt

Metallplåt med lärarens namn, Flyglärare Evert Henriksson

Vägbeskrivning: Hästberga mosse, väster om Göteryds kyrka i nuvarande Älmhults kommun (intill väg 120 från Traryd till Älmhult). Det är nästan omöjligt att hitta platsen utan hjälp.
Haveriplatsen vid Hästberga/Sjuhult har koordinaterna X=6273797 Y=1381088 enligt system RT 90. Long/Lat N 56.34.35.30 / E 013 52 13.24 eller N 56.54.588/E 013.52.221 beroende GPS inställningar.

Hitta.se